Det var som fan.

Tänk att bloggen finns kvar, nästan så man tror den ska självdö om man inte göra några inlägg. Eller ja det gör den ju iofs på sätt och vis. 

Finns säkert de som saknar de här inläggen något vansinnigt, jag är hemskt ledsen ;)

Faktum är att så fort jag startar dator eller iPad så är det för att plugga. Eller nja, kanske facebooka lite oxå. Jag är så otroligt osocial att jag knappt känner några människor längre alls. Jag får ordna till det längre fram, jag ska ju trots allt se till att ta min examen i juni, efter 5 år. 5 jävla år, det är ju en stund.

Mycket har hänt längs vägen och mycket kommer att hända, främst jobbmässigt tänker jag.

Lönen ska jäklar i mej förhandlas, ansvaret ska förändras och utökas och jag... Ja jag är helt enkelt en mycket smartare människa. Fan så bra. Examensarbetet går framåt, segt ibland, i en jäkla fart ibland. Ämnet är literacy och den som inte förstår det får googla. Tyvärr kommer ni inte bli klokare, för beskrivningen som finns är kass. Just därför kommer det här examensarbetet att fylla ett tomrum för forskningen, oxå förbannat bra ;)

Ibland, men det är otroligt sällan, försöker jag mej på att socialisera. Plötsligt händer det. I fredags blev det ett litet, nja ganska långt varv på L'orient och Palatset. Ett flertal bra spelningar på L'orient avslutades med efterpartaj på Palatset. Min kollega undrade varför jag hade svarat hennes chat vid 05.30, och på det svarar jag.... Oklart :) Men kul hade vi, Tank, Pilla å ja och då jag sällan är ute är det ju lika bra att ta tag i det ordentligt? Bra, menart. 

Lördag blev således en mycket tragisk dag. Jag är jättedålig på att vara bakis. Dessutom hade jag en otroligt störande nackspärr toppat med jävulsk tandvärk. "Det går bra nu". Nackspärr ska erkännas helt självförvållat. Bevis på svaga nackmuskler och headbanga i flera timmar kan vara osmart. Osmart men smart just då. Typ. Tandvärk.. Jadå, jag har troligen lyckats bita ihop och trycka till en gammal lagning så den påminde en tand om att det var dags att dö. Ja på rikt.

Söndag betyde alltså jourtandläkare och uppborrning av tand som var döende. Rotfyllning väntar och första passet är imorgon 8.20. Fn vad jag längtar, måste ju vara 4 år sedan jag rotfyllde sist. Om du inte provat nån gång rekommenderar jag det verkligen. Det är så underbara adrenalinkickar när de skickar små impulser in i tanden för att se om ngt mot förmodan lever. Ngt litet överlevande brukar finnas, alltså flyger man i taket av smärta. Och nej bedövningen brukar inte funka så bra heller.

Sedan är det ju dags att rota ur kanalerna på vävnad, förmodligen är det 4 kanaler så det blir så jobbigt och så dyrt som möjligt. Sedan håller man väl på så en tre-fyra ggr. Efter det är man förbannat fattig och om möjligt än mer bitter. Men vi kör.

Förutom min tandläkardejt ska jag sedan vidare mot handledning av exarbetet. Vår handledare är forskare, doktorand, kanåvetallt å lite till i och om språk. Ja det blir ju noga skrivet iaf. Jag har sedan länge slutat vara språkpolis, jag inser att mitt språk inte är så rikt som jag velat tro och mina styckeindelningar, kommateringar, rubriksättningar och alla jävla formateringar (typ) är helt åt skogen. Det är bara att låta sej tillrättavisas och säga ja tack och amen. Sjukt svårt och galet nyttigt.

Därefter vidare till däckskifte. För det är visst hög tid. Vår, underbart.

49 dagar kvar till Sweden. Det är bra skit ni.

Nu borde jag författa några rader om etnografi under vår metoddel. Eller så händer inte det ikväll. Kanske en annan kväll :)

Have it King u all!!

Public event, en inbjudan till alla.

Jag slås av vilken verkan sociala medier kan ha. Eller har, naturligtvis, i många avseenden. Men tänk vilken hjälp man faktiskt kan ha av dessa, och precis nu syftar jag främst på Facebook. Mycket skit florerar där, mycket totalt ointressant, men visst händer det att man småler åt knasiga klipp eller faktiskt lär sej ett och annat ibland? Jag tycker fb är helt ok, det finns så många aspekter att diskutera, åt alla håll. Men nu skulle det faktiskt handla om detta med att nå människor, eller nå ut till människor. 

I min feed på fejjan finns nu ideligen ett visst event som poppar upp hela tiden. Eftersom jag tackat ja till att vara med i detta event, får jag upp allt som sägs och görs där hela tiden. Kanske får du oxå upp samma, om du och jag är vänner även om du inte är med just på detta event. 

Just nu ligger siffran antal inbjudna på närmare 2000 personer, det kommer bli en sån jäkla fest!!!

Fast. Varje gång eventet poppar upp får jag ont. I magen, i huvudet, i hjärtat, ja tame fan överallt. Jag skulle vilja blunda, tacka nej och avanmäla mej: 

"Vet ni, jag tror inte jag kan...har nog inte tid, har annat att göra. Hoppas det funkar utan mej oxå, lycka till".

Men det här eventet är unikt och något varken du eller jag kan blunda för. För det försvinner inte när jag blundar. Det blir bara ännu mer påtagligt. Det är vidrigt. Och så fyllt med kärlek. Låter det konstigt? Ja det stämmer. Det är väldigt konstigt. Dubbla känslor. Men vet du? Eventet är öppet för alla. Alla är välkomna, även just du även om du varken känner eventets värd, eller människan eventet handlar om.

https://www.facebook.com/events/909823539050952/?ref=br_rs 

Här har eventets värd skrivit en bakgrund. Om du klarar att läsa den vill säga. Jag får väldigt ont. Då har jag ändå läst den 10 ggr, minst. Inläggen på eventets sida svämmar över av kärlek. Många vill hjälpa till, att se det är underbart. För många gånger tappar man tilltron på medmänskligheten. 

Tiden går. För dej, för mej men kanske allra mest för Helena och Tim. Två år säger läkarna och statistiken att det finns kvar. Två år. Helt ofattbart. Tim har startat detta event med en vädjan om att hjälpa honom. Hjälpa honom hålla liv i Helena. De letar metoder och nya vägar. En tanke är att söka vård utomlands, men det kostar pengar. Pengar som i dagsläget inte finns. Jag tänker att det kommer kännas underbart att ha bidragit till Helenas tillfrisknande och hennes kamp. För Helena har bestämt sej för att bli den första att fixa det här. Men då behövs hjälp. 

Helena! Jag borde sova nu, jag ska ju upp å jobba imorrn, klockan är svinmycket! Inser att jag ger blanka fan i det, klockan ska inte få bestämma över mej. Vill jag skriva mittinatta fast jag ska upp tidigt, så gör jag väl det, right? 

Vet du vad? Jag tänker massor, verkligen jättemycket på dej. Nej, jag vet, vad Fn hjälper det. Jag vet inte vad som överhuvudtaget skulle kunna vara tröst i allt detta. Jag vet inte heller vad jag kan göra, säga eller ens tänka om det här. 

Vet du nåt mer som är alldeles förjävligt? Vi har fortfarande inte ätit jordgubbar!  Det är ju faktiskt vansinnigt. Det har vi ju bestämt. Så fort det blir jordgubbssäsong då kör vi. Sol i ansiktet och jordgubbar. Helena, jag önskar dej ett 2015 med framgång, framsteg, utveckling och mycket kärlek. Och jordgubbar ;)

Tim! Vem fan är du att göra så här?! Omänsklig? Nej naturligtvis inte. Styrka i massor till dej som finns för Helena 24-7. Otroligt fint och bra gjort av dej att styra upp detta event. Heder och respekt. 

Vi är många här ute som tänker på er båda två. Det känns maktlöst till stor del, men genom eventet kan vi iallafall få vara delaktiga och stötta så gott vi kan. 

Och till alla er som läst hela vägen hit ner. Hjälp nu Tim att hålla liv i Helena. Välkommen att delta i det viktigaste eventet som Facebook har. 

Have it King u all, and FUCK CANCER!!