torsdag 20 februari 2014

Om änglar och monster, ögonstenar och huliganer.

Hoppsan. Här har det varit tyst länge. Sorry, men jag skriver inte för din skull utan för min... Och behovet har inte funnits. 
Ikväll har jag dock grunnat på ngt och man kan kanske gissa på rubriken vad eller om vilka detta handlar.
Mina änglar tillika monster heter Emmie och Charlie. De är det finaste och bästa jag åstadkommit på denna jord. Jag älskar dem över allt annat. 
Ibland. Så älskar jag dem lite mindre en stund. Som när syster puttar sin bror för att hinna först att öppna dörren. Som när bror halvt dränker sin syster i badkaret för det är vansinnigt kul att syster är rädd för att få vatten i ansiktet. Som när syster står och viftar med telefonen framför bror och säger "Kolla jag får speeeeeela". Som när bror jagar syster med ett paraply och samtidigt låter livsfarlig:"moahahaha!!!"
Ja då älskar jag dem en aning mindre. Då blir mamman ganska trött. Ibland arg, ibland bedjande "sluta". Inget funkar. Pedagogen är överkörd. Pedagogen slutar helt fungera. Mamman ska ta över men försöker inta pedagogens roll. Allt slutar i haveri där en luddig pedagogmammaroll funkar uruselt. Värdelös pedagog. Värdelös mamma.

Så fn heller. Jag är bra på båda. Först måste jag bara sortera och använda rätt metod och roll vid rätt tillfälle. En närvarande mamma med pedagogiska insikter, kunskaper och erfarenhet. Det är målet. Men det är satans svårt och risken är att ungarna hinner bli stora innan jag helt lyckas. Men, bara jag kan ju bestämma vad detta lyckas betyder. 
Om jag har glada, nöjda barn som bara bråkar ibland... Ja då får jag nog vara nöjd. För testa, det ska de. Och bråka vore lustigt om inte syskon gör? (Inte vet jag, jag har ju inga. Helt övertygad om att om jag HADE haft syskon, skulle jag hållt sams heeeeela tiden. Det måste ju vara jättetrevligt med syskon. Jag hade haft vett att uppskatta det och INTE bråkat! ;) 

Men jag skulle aldrig säga att mina barn aldrig är jobbiga. För det är de. Och är man människa, så får man tycka det. 
Om jag älskar dem mindre för det?
Nej, kanske egentligen mer. Jag inser att de formar sina personligheter på detta vis. Titt. Vilka insikter och vilka kunskaper...

Jobbiga, älskade skitungar ❤️


Have it King u all!