lördag 22 november 2014

Jag vill, jag kan, jag ska!

Jag skrev i mitt inlägg igår på fb, att det förra inlägget var till alla er som undrar hur man orkar?
Jag skrev det med anledning av att jag vet inte hur många gånger jag fått den frågan: Hur orkar du jobba med ungar?
Vissa förstår inte alls hur man orkar överhuvudtaget. Vissa undrar hur man orkar när man har små barn själv hemma. Vissa med beundran, vissa med nästan avsmak.
Om någon hade frågat mej när jag var tonåring, vad mina planer var med utbildning och yrke, hade jag aldrig svarat förskollärare. Det var inte alls planen. Sanningen är väl den att det bara blev. Jag hade ingen annan egentlig plan och barn och fritid på Ljunkan verkade ju lite lagom. Läshuvud haft jag alltid haft, skolan har alltid varit kul, jag har inte behövt kämpa som en tok, det har väl gått ganska som på räls. Så visst, med de förutsättningarna kan väl tyckas att jag borde siktat högre...? 
Fast å andra sidan, vad kan vara högre än att lyckas få arbeta med det jag älskar allra mest? Nej, det visste jag inte då, men är glad att det blev som det blev.
Idag kan jag inte tänka mej något annat, eller jo. Det jag gör, fast lite till.

Jag har tidigare gjort ett inlägg här som liknar det jag skrev igår. Även det fick otroligt många sidvisningar, just som det här. Även då, precis som igår klarar jag inte att skriva hela utan att bli tårögd. Det här ämnet, de här barnen griper tag i mej på ett helt obeskrivligt vis. Jag kan bara beskriva det genom att försöka återge det till er som läser genom att krypa in barnets innersta tankar och känslor. Genom att hjälpa dessa barn att tolka och förstå sin omgivning och samtidigt hitta verktyg och metoder för att hantera det de ställs inför.....ja då känner jag någon slags lättnad. Det är en så berikande känsla när detta sker att jag skulle kunna jubla och hoppa jämfota i trekvart utan att bli andfådd. Typ. Vissa av er förstår. Andra skakar säkert på huvudet. Det går så bra, vilket som - mej kvittar det lika. 

Så till alla er som undrar hur man orkar. Jag lovar. Man orkar stå ut med en unge som slåss, skriker, sparkar och slår. Man orkar bli kallad både det ena och det andra. För när detta lugnat sej och du byggt upp en tillit och ett förtroende med denna unge.... Då har du en liten vän, som sätter hela sin tilltro till dej. Som behöver hjälpen och som kommer att visa det på sitt eget speciella sätt. Och den kärlek och uppskattning som detta barn ger. Den är så äkta och så genuin att du kommer bli så lycklig att få vara del av ungens vardag. Ja, så lycklig att man fixar en timme jämfotahopp utan att bli andfådd. Typ.

Solklart va? Sedan kan förarbetet ta lååååång tid. Men värt. Och när jag idag nämnde för F att det var lite tråkigt att släppa lilla vännen jag nyss mött, så påminner han om att det kommer komma fler. Och så är det ju. Och jag kommer fortsätta dras som en magnet till dessa skitjobbiga, stökiga, bråkiga, obstinata och hopplösa ungar. 
De utstrålar något helt annat än "vanliga" barn och det sista de är är något av de orden som jag beskrev dem med här ovan. Hoppas ni förstår att det var en beskrivning av hur allmänheten tolkar det i vanliga fall.
Alla orkar inte med dem, jag förstår det. Men jag vill. Jag kan. Och jag ska. Just watch me!

Glömde igår, sorry 'bout that ;)
HAVE IT KING U ALL!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar