Jag hämtar min dotter på fritids. När vi kommer till hallen vill hon viska någonting. I hallen vistas samtidigt ett barn till med sin pappa som just ska gå hem. Hon viskar till mej att tidigare under dagen har barnet som nu står bredvid oss knuffat och slagit henne. Jag får svälja tre gånger, blinka med ögonen ungefär lika många gånger, innan jag inser att nej, det är inte rött ljus i hallen. Men jag ser rött ändå. Kanske att alla föräldrar reagerar så, jag hoppas. Men främsta orsak är hur jag lyckats passera tre "pedagoger" som inte nämnt ett ord om detta? De har på sin höjd sagt hej, dagen har tydligen varit varken bra eller dålig, i deras ögon.
Så vad händer nu? Jo jag klappar min dotter på kinden och säger: Såja, det var nog inte så farligt, kom vi måste hämta lillebror. Vi hastar vidare.
Ehh, not! DET hade varit kränkande behandling mot mitt eget barn. Om jag skulle välja att inte följa upp det hon säger, talar jag indirekt om för henne att det du säger inte betyder någonting. Din röst och din talan är betydelselös. Är det det som vi vill ge våra barn? Inte jag till mina barn iaf.
Jag är otroligt tacksam för att barnet står bredvid oss, ännu mer tacksam att barnets pappa är där samtidigt. Jag säger till faderskapet att vi behöver prata en stund med barnen. Stressad svarar han "Jaha? Vadå?" Förklarar att någonting verkar ha hänt under dagen och det verkar inte vara uppklarat. Jag fiskar in det andra barnet som är på väg att gå ut, för detta tänker inte barnet vara med på. Väl inne får barnen förklara vad som hände. En bra diskussion. Det andra barnet förklarar att "ja, jag knuffade henne, jag blev arg." Och det upprör mej egentligen knappt någonting. Barnet kunde ju förklara att min unge hade kastat en boll som hamnat på ögat och barnet blev arg på henne. Fine with me, bara jag förstår vad saker och ting beror på. Pratade om att nästa gång kan man kanske göra si eller så istället...osv. Inget konstigt, konflikthantering pysslar jag med dagligen. Pappan dräper vår diskussion rätt snabbt tyvärr. "Säg förlåt nu så vi kan åka hem".
Och vad i h-vete ska ordet förlåt göra? Plåster på såren? Så nu är allt glömt? Ja det här var inget världsligt problem. Men se för fasen till att din unge tar ansvar för sina handlingar, barnet var riktigt bra på det, ända fram tills förlåtet skulle tryckas dit.
Snälla, sluta fokusera på ordet förlåt! Det behövs naturligtvis också ibland, ex) "Oj, förlåt, det var inte meningen!" Men då saker ska klaras upp, är det viktiga att barnen får stå för sina handlingar, förklara varför, reflektera över annan lösning, samt komma överens hur vi gör nästa gång. Jag lovar, det känns bättre för alla parter att avrunda på detta sätt. Sluta sätt någon slags rosa skimmer på ordet förlåt som att det skulle trolla bort allt som hänt, samtidigt som barnet tänker att nu är det dumma jag gjorde borta. Handling och konsekvens, orsak och verkan. Om inte jag som förälder lär mina barn det.... Så finns det tydligen andra föräldrar som gör det ;) Men det tycker jag inte vi ska sträva efter, eller?
Have it King u all!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar