"Minst 300 veckor till?"

Jag har nu genomfört en intensiv VFU/praktik i förskoleklass. 21 härliga 6-åringar med underbara personligheter, var och en på sitt sätt. Jag blir så fascinerad när jag möter nya små människor. Ja, stora också, men just nu handlar det om små människor. 

Hur kommer det sig? Den stadiga frågan. Hur kommer det sig....

Att den här lilla vännen är så intresserad av flygplan?

Att den här lilla vännen dröjer sig kvar vid påklädningen?

Att den här lilla vännen sällan sitter där han/hon ska?

Att den här lilla vännen blir ledsen varje gång något nytt händer?

Att den här lilla vännen inte kan låta bli att skrika rakt ut?

Ja osv, jag kan hålla på tills imorrn. Allt har ett samband, hela vägen, hela tiden. Orsak och verkan, sällan slumpen som avgör.

Om jag dröjer mej kvar i kapprummet blir rasten kortare, då slipper jag konfrontation på skolgården. Då får jag en extra stund med en pedagog, jag blir sedd och hörd, för det är just det jag behöver mest just nu. Jag behöver inte hjälp att klä på mig, det har jag kunnat sedan jag var 3. Men jag kan låtsas, då får jag en stund av uppmärksamhet. Jag struntar i om det mest blir tjat om att jag ska skynda mej.

Ibland händer det att jag skriker. Ibland bara måste det ut. Ibland måste jag sparka och slå. Jag kan inte hålla tillbaka alla känslor. Och har jag inte så lätt att prata om dem då måste de ut på annat sätt. Dessutom får jag ofta lite mer uppmärksamhet av en vuxen.

Imorse när mamma skulle åka till jobbet då blev jag ledsen. Och arg. Det gjorde ont att se henne gå iväg över skolgården med lillebror i handen. Orättvist. Jag vill också gå med. Persiennen är nerdragen för fönstret och jag ser henne inte ordentligt. Jag slår. Jag slår det hårdaste jag kan på fönsterrutan. Persiennen mellan oss förstör, den måste bort. En vuxen kommer och drar upp persiennen och det känns lite bättre. Men resten av dagen ser jag mamma för mitt inre när hon går iväg. Känslan och upplevelsen kommer stanna där hela dagen. Den har lagt grund för mina förutsättningar resten av den här dagen. Jag får tillsägelser och blir bortburen. Jag ser flimmer för mina ögon och jag tycker mest att allt är jobbigt. Jag hinner inte, orkar inte sortera intryck förens nästa situation uppstår.

Men just det. Jag är 6 år, snart 7 och klarar inte sätta de här orden. Kan du hjälpa mej?

Idag var sista dagen på min VFU. Det har varit en vecka full med intryck. Men det här är min största och mest minnesvärda upplevelse. Berättelsen ovan är naturligtvis fiktiv, med inspiration från ett barn jag träffat. Den här lilla vännen ville inte titta åt mig under hela första veckan. Jag var en ny person, någon okänd. Jag lade ingen energi på att bygga upp en tillit, tiden var för kort. Jag har gett ett leende då och då, sträckt ut en hjälpande hand utan att egentligen kommunicera. 

När vecka två började hände någonting. Helt plötsligt smyger en liten hand in i min hand. När vännen blivit arg har jag fått finnas där, blivit accepterad. Faktiskt utvald, före andra vuxna.

Idag skulle vi gå hem samtidigt. När vännen förstod att vi inte skulle ses nästa vecka fick jag en underbar bekräftelse på det förtroende vi skapat:

"Jag önskar du kunde vara här 300 veckor till" ..... Och den kramen. Den känslan behåller jag, för alltid tror jag.