Just hemkommen från föräldramöte på jobbet. Kändes riktigt bra. Vi gick igenom vårt nya arbetssätt, våra nya arbetsmetoder och rörde om ordentligt i den uråldriga barnomsorgsgrytan. Vi fick fram det vi ville ha sagt, på ett tydligt och enkelt sätt. Några frågor kom och de bemöttes av oss på ett proffsigt sätt. Vi argumenterade för våra ställningstaganden, vi lyfte fram nya aspekter på och faktorer för ett utvecklande lärande. För grupp och individ. Men egentligen är det väldigt simpelt. Vi vet vad vi gör, vi kan tala om hur vi gör, varför vi gör det och vilka fördelar arbetet har. Att sedan lyckas förmedla det på ett bra sätt, så berörda parter förstår är naturligtvis a och o.
Det är så spännande med roller. Jag kom att tänka på det nu ikväll. (Ah, igen ska väl sägas, för jag tänker på det ganska ofta.) Vilken roll man tar i olika grupper, vid olika tillfällen. Att rollen kan förändras över tid. Att vi har olika roller i olika konstellationer. Driven vid ett tillfälle, tillbakadragen vid ett annat. Jag tror det kan vara klokt att ibland reflektera över sin roll, varför man intar den rollen man gör och om man borde tvinga sej själv till annan roll ibland. Tvinga kanske är ett märkligt ord. Utmana kanske är bättre.
Gör en märklig reflektion av min egen roll (eller snarare mitt beteende) på mötet ikväll:
Att prata om något efter "manus", berätta något eller informera = Inte min grej. Det blir konstigt och stelt. Jag lägger till onödig info, kan dra ut på det för mycket. Diskussion = Definitivt min grej. Ställ vilken fråga du vill, knöla gärna till det. Jag ska svara dej exakt hur vi tänker om den saken.
Att få en fråga, DET triggar något vansinnigt. Jag skulle kunna diskutera hur länge som helst. Helt plötsligt blir också informationen glasklar och perfekt relevant till ämnet. Jag försökte bita mej i tungan flera gånger ikväll, låta en kollega svara. Klarade ett vänta ett par sekunder, sen bara måste jag prata. Bra? Dåligt? Både och troligen. Måste lämna plats ibland, ska ta det med mina kollegor imorrn, måste höra hur de ser på det.
Jag tycker det är så märkligt. Hur kan jag prata och diskutera med lätthet då jag responderar, medan jag har mycket svårare för att ge rak information? Jag kanske är galet dålig på monolog. Ge mej dialog, annars låser det sej? Jag kan tycka det är jättekonstigt faktiskt. Men spännande hur vi fungerar.
Det här ger ju dessutom en hint till mej själv inför fortsatta möten, utvecklingssamtal o dyl. Jag ska stadigt öppna med en fråga, så jag får något att spinna på. Bra jobbat för övrigt. Jag har hållt utvecklingssamtal i över 10 år och kommer fram till detta först nu... Haha :)
Största frågan... Är vilken fråga jag ska ställa till min chef inför nästa lönesamtal. DEN ska jag grunna på, ordentligt. Det kommer inte bli en fråga som går att besvara med ja eller nej iaf, den saken är klar. Så enkelt skulle jag aldrig göra det för henne :)
Roller är spännande. Kommunikation är också spännande. Hur vi förmedlar oss. Att uttrycka sej "rätt" beroende på situation och samtal.
Note to self:
*Att peka med hela handen mot chefen och säga "Du har fel" är inte jättesmart. Frustration vid samtal kan vara din värsta fiende och kan göra att man "förlorar" en hel argumentation. (Skulle sällan medge att jag förlorar en argumentation, men jo fasen, där kanske jag gick lite för långt ;))
Nu ska jag gå och sova. Njuta av att få sova en hel natt, utan att bli väckt av gallskrik. Det är vardagslyx det.
Och imorrn. Då ska jag åka till mitt underbara jobb igen. Tänk vad lyckligt lottad man är att få jobba ihop med såna fina galningar som jag gör. Inte en enda en är fullt normal, man bara måste älska det ;)
Have it King u all!
