onsdag 15 april 2015

Det var som fan.

Tänk att bloggen finns kvar, nästan så man tror den ska självdö om man inte göra några inlägg. Eller ja det gör den ju iofs på sätt och vis. 
Finns säkert de som saknar de här inläggen något vansinnigt, jag är hemskt ledsen ;)
Faktum är att så fort jag startar dator eller iPad så är det för att plugga. Eller nja, kanske facebooka lite oxå. Jag är så otroligt osocial att jag knappt känner några människor längre alls. Jag får ordna till det längre fram, jag ska ju trots allt se till att ta min examen i juni, efter 5 år. 5 jävla år, det är ju en stund.
Mycket har hänt längs vägen och mycket kommer att hända, främst jobbmässigt tänker jag.
Lönen ska jäklar i mej förhandlas, ansvaret ska förändras och utökas och jag... Ja jag är helt enkelt en mycket smartare människa. Fan så bra. Examensarbetet går framåt, segt ibland, i en jäkla fart ibland. Ämnet är literacy och den som inte förstår det får googla. Tyvärr kommer ni inte bli klokare, för beskrivningen som finns är kass. Just därför kommer det här examensarbetet att fylla ett tomrum för forskningen, oxå förbannat bra ;)

Ibland, men det är otroligt sällan, försöker jag mej på att socialisera. Plötsligt händer det. I fredags blev det ett litet, nja ganska långt varv på L'orient och Palatset. Ett flertal bra spelningar på L'orient avslutades med efterpartaj på Palatset. Min kollega undrade varför jag hade svarat hennes chat vid 05.30, och på det svarar jag.... Oklart :) Men kul hade vi, Tank, Pilla å ja och då jag sällan är ute är det ju lika bra att ta tag i det ordentligt? Bra, menart. 

Lördag blev således en mycket tragisk dag. Jag är jättedålig på att vara bakis. Dessutom hade jag en otroligt störande nackspärr toppat med jävulsk tandvärk. "Det går bra nu". Nackspärr ska erkännas helt självförvållat. Bevis på svaga nackmuskler och headbanga i flera timmar kan vara osmart. Osmart men smart just då. Typ. Tandvärk.. Jadå, jag har troligen lyckats bita ihop och trycka till en gammal lagning så den påminde en tand om att det var dags att dö. Ja på rikt.

Söndag betyde alltså jourtandläkare och uppborrning av tand som var döende. Rotfyllning väntar och första passet är imorgon 8.20. Fn vad jag längtar, måste ju vara 4 år sedan jag rotfyllde sist. Om du inte provat nån gång rekommenderar jag det verkligen. Det är så underbara adrenalinkickar när de skickar små impulser in i tanden för att se om ngt mot förmodan lever. Ngt litet överlevande brukar finnas, alltså flyger man i taket av smärta. Och nej bedövningen brukar inte funka så bra heller.
Sedan är det ju dags att rota ur kanalerna på vävnad, förmodligen är det 4 kanaler så det blir så jobbigt och så dyrt som möjligt. Sedan håller man väl på så en tre-fyra ggr. Efter det är man förbannat fattig och om möjligt än mer bitter. Men vi kör.

Förutom min tandläkardejt ska jag sedan vidare mot handledning av exarbetet. Vår handledare är forskare, doktorand, kanåvetallt å lite till i och om språk. Ja det blir ju noga skrivet iaf. Jag har sedan länge slutat vara språkpolis, jag inser att mitt språk inte är så rikt som jag velat tro och mina styckeindelningar, kommateringar, rubriksättningar och alla jävla formateringar (typ) är helt åt skogen. Det är bara att låta sej tillrättavisas och säga ja tack och amen. Sjukt svårt och galet nyttigt.
Därefter vidare till däckskifte. För det är visst hög tid. Vår, underbart.
49 dagar kvar till Sweden. Det är bra skit ni.

Nu borde jag författa några rader om etnografi under vår metoddel. Eller så händer inte det ikväll. Kanske en annan kväll :)

Have it King u all!!

torsdag 1 januari 2015

Public event, en inbjudan till alla.

Jag slås av vilken verkan sociala medier kan ha. Eller har, naturligtvis, i många avseenden. Men tänk vilken hjälp man faktiskt kan ha av dessa, och precis nu syftar jag främst på Facebook. Mycket skit florerar där, mycket totalt ointressant, men visst händer det att man småler åt knasiga klipp eller faktiskt lär sej ett och annat ibland? Jag tycker fb är helt ok, det finns så många aspekter att diskutera, åt alla håll. Men nu skulle det faktiskt handla om detta med att nå människor, eller nå ut till människor. 

I min feed på fejjan finns nu ideligen ett visst event som poppar upp hela tiden. Eftersom jag tackat ja till att vara med i detta event, får jag upp allt som sägs och görs där hela tiden. Kanske får du oxå upp samma, om du och jag är vänner även om du inte är med just på detta event. 
Just nu ligger siffran antal inbjudna på närmare 2000 personer, det kommer bli en sån jäkla fest!!!

Fast. Varje gång eventet poppar upp får jag ont. I magen, i huvudet, i hjärtat, ja tame fan överallt. Jag skulle vilja blunda, tacka nej och avanmäla mej: 
"Vet ni, jag tror inte jag kan...har nog inte tid, har annat att göra. Hoppas det funkar utan mej oxå, lycka till".
Men det här eventet är unikt och något varken du eller jag kan blunda för. För det försvinner inte när jag blundar. Det blir bara ännu mer påtagligt. Det är vidrigt. Och så fyllt med kärlek. Låter det konstigt? Ja det stämmer. Det är väldigt konstigt. Dubbla känslor. Men vet du? Eventet är öppet för alla. Alla är välkomna, även just du även om du varken känner eventets värd, eller människan eventet handlar om.


https://www.facebook.com/events/909823539050952/?ref=br_rs 

Här har eventets värd skrivit en bakgrund. Om du klarar att läsa den vill säga. Jag får väldigt ont. Då har jag ändå läst den 10 ggr, minst. Inläggen på eventets sida svämmar över av kärlek. Många vill hjälpa till, att se det är underbart. För många gånger tappar man tilltron på medmänskligheten. 

Tiden går. För dej, för mej men kanske allra mest för Helena och Tim. Två år säger läkarna och statistiken att det finns kvar. Två år. Helt ofattbart. Tim har startat detta event med en vädjan om att hjälpa honom. Hjälpa honom hålla liv i Helena. De letar metoder och nya vägar. En tanke är att söka vård utomlands, men det kostar pengar. Pengar som i dagsläget inte finns. Jag tänker att det kommer kännas underbart att ha bidragit till Helenas tillfrisknande och hennes kamp. För Helena har bestämt sej för att bli den första att fixa det här. Men då behövs hjälp. 

Helena! Jag borde sova nu, jag ska ju upp å jobba imorrn, klockan är svinmycket! Inser att jag ger blanka fan i det, klockan ska inte få bestämma över mej. Vill jag skriva mittinatta fast jag ska upp tidigt, så gör jag väl det, right? 
Vet du vad? Jag tänker massor, verkligen jättemycket på dej. Nej, jag vet, vad Fn hjälper det. Jag vet inte vad som överhuvudtaget skulle kunna vara tröst i allt detta. Jag vet inte heller vad jag kan göra, säga eller ens tänka om det här. 

Vet du nåt mer som är alldeles förjävligt? Vi har fortfarande inte ätit jordgubbar!  Det är ju faktiskt vansinnigt. Det har vi ju bestämt. Så fort det blir jordgubbssäsong då kör vi. Sol i ansiktet och jordgubbar. Helena, jag önskar dej ett 2015 med framgång, framsteg, utveckling och mycket kärlek. Och jordgubbar ;)

Tim! Vem fan är du att göra så här?! Omänsklig? Nej naturligtvis inte. Styrka i massor till dej som finns för Helena 24-7. Otroligt fint och bra gjort av dej att styra upp detta event. Heder och respekt. 

Vi är många här ute som tänker på er båda två. Det känns maktlöst till stor del, men genom eventet kan vi iallafall få vara delaktiga och stötta så gott vi kan. 

Och till alla er som läst hela vägen hit ner. Hjälp nu Tim att hålla liv i Helena. Välkommen att delta i det viktigaste eventet som Facebook har. 

Have it King u all, and FUCK CANCER!!

torsdag 25 december 2014

Jorrå, jul.

Då har vi då kommit förbi jul och allt, tack gode någon för det. Jul är en lång samling av dagar med måsten, krav och dåliga minnen. Frågor på det? Nä, bra.


Men har man sen två små söta barn som bara tindrar med ögonen när man säger "jul", ja då måste man faktiskt kratta till sej. Jag har ingen anledning att förstöra deras glädje med min tjurighet. Så under en period i december får man klistra på ett smile och köra lite låtsad glädje. Lyckas väl sådär, men än går det hem. "Ska vi gå hem och klä graaaaaaanen?" *pratar mellan tänderna* "jaaaaaaaa!" Jiha.




Kul. Kul liv. ;)

Sedan kom den stora dagen, jippi. Det finns klappar under granen när ungarna vaknar. Tomten äter upp gröten någon gång under dagen och i samma veva har han lämnat en säck utanför dörren med massor klappar. Morsan trollar, hela dagen. Ungarna har varit snälla, får många paket. Jag har oxå varit snäll, fick ett tangentbord till paddan, nu kan jag verkligen pensionera laptopen. Tack snälla tomten :*




På kvällen skjutsade jag barnen till deras far och resten begav sej hemåt och på annat firande. Jag sjönk ner i soffan och fastnade framför Pretty Woman. Bara satt och log åt hennes dråpliga sätt och totalt underbara personlighet. Ah, mycket skön kväll.

Juldagen kom snart och hämtade hem mina små som snart förvandlat hemmet till ett smärre kaos av klappar, och...ja jag vet inte. Massa grejjer överallt, ungefär som vanligt.



Kul. Kul grej. Pyssellådor. Med glitterpapper. Som fäller glitter. Jag andas mellan tänderna och kan börja hyperventilera när jag inser att Rutan är på semester till mitten på januari. Satan.



Annars börjar jag bli en jäkel på lego. Lite mot min vilja, men måste man så måste man....

Någon hade haft kul igår/inatt. Pimpat min bil lite.. Jaja, lite roligare var det ju att skrapa bilen när den var full av små kärleksförklaringar. Jag tror det är Karlsson.



Nu avrundar vi jul va? Imorrn ska jag och ungarna hälsa på Taikons i Ekh, det blir fejnt dä!

Sista julbilden bjuds på här; 



HAVE IT KING U ALL!




lördag 13 december 2014

Pretty Maids och lucia med paprika.

Ah, inte är det som förr på den här bloggen. När jag en gång började var ju min målsättning att göra ett inlägg varje dag. Fast det går ju inte. Har inte tid. Har inte lust eller ork. Inget vettigt att säga. Nä, kanske inte just nu heller, men nu fick jag för mej att göra ett inlägg iaf.
Tänkte berätta en kortis om förra helgen då jag, T och Stefan kollade till Pretty Maids. Stefan avvek iofs rätt tidigt, undra om han ens såg konserten? Trött kille ;)
Träffade på lite löst folk, grabbarna på 7sins och naturligtvis folket på Hell Yeah Rock Club. Inte så konstigt kanske med tanke på att det var dessa som arrangerade allihopa. Denna gång hölls evenemanget på Doom, mycket trevlig lokal. Ja iaf en kväll som denna när det bara var vettigt folk på plats. Men om sanningen ska fram...som han sa Amarillo...så Pretty Maids. Nja. Njae. Inte jag alltså. Tidigare under dagen var jag en sväng i Ekh C och handlade. Mötte en gammal, skraltig gubbe på ca 82 år.... Med Pretty Maidströja. Ja bara sägert, så har jag sagt'et. Gubbrock deluxe ;)
Men nu äre ju kul med konsert, så jag klagar icke :D




Man har ju sällan roligare än vad man gör sä. Å att gå på toa med kedjera är en utmaning. Man kan ju passa på att pimpa hårtorken... Titt T kom med på ett hörn :)


Några roliga kommentarer från kvällen ska vi bjuda på, eller hur T? 
Innan vi klivit in kommer en kille fram, stannar oss och frågar: Ska ni spela?
Jamen visst! Vad vill du höra?? Asgarv på den :D 
Ca 5 min senare då vi hunnit ner för trappen: 
Ni ska spela va?
Men wtf? Jo snart kanske vi måste styra upp nåt, frågan är vad bara. Vad jag vet så är väl T och jag ungefär lika tondöva båda två. 
Något senare kommer en tjej fram:
Känner igen er två. (Alltså... Nae. Det är så trälit när det blir såhär.... Vi tittar på varann och skakar på huvet, tittar på tjejen igen, men nae. Dessutom har kvinnan paljettkjol som är glittrig och fin och ja.... Jag vet inte.)
Det visar sej att vi har gemensamma bekanta, så vi behövde inte bekymra oss så lång stund. I övrigt inga gemensamma intressen, tror jag.


En episk kväll, som vanligt. Tack T, Love ya! 

Efter detta har vi kört på med barnvecka, lucia och massa ståhej. 


Världens sötaste tomte.....


...som gillar paprika :)


Tomten är även spindelmannen ibland. Galet lycklig i sin nya tröja!


Och jag är galet nöjd med ny vinterjacka!! Tack mamma!

Nu ska jag krascha i säng och ladda mentalt för Busfabrikskalas. Jag älskar Busfabriken. Verkligen. Fast imorrn ska jag plugga in proppar och ta det hela som ett träningspass tror jag. Vem vet, kanske kommer bildbevis imorrn? ;)

Have IT King u all!!


torsdag 27 november 2014

Glöm och göm med förlåt.

Apropå den senaste tidens skriverier om att inte säga till andras barn, eller ens knappt tilltala dem, så ska jag berätta vad som hände idag.
Jag hämtar min dotter på fritids. När vi kommer till hallen vill hon viska någonting. I hallen vistas samtidigt ett barn till med sin pappa som just ska gå hem. Hon viskar till mej att tidigare under dagen har barnet som nu står bredvid oss knuffat och slagit henne. Jag får svälja tre gånger, blinka med ögonen ungefär lika många gånger, innan jag inser att nej, det är inte rött ljus i hallen. Men jag ser rött ändå. Kanske att alla föräldrar reagerar så, jag hoppas. Men främsta orsak är hur jag lyckats passera tre "pedagoger" som inte nämnt ett ord om detta? De har på sin höjd sagt hej, dagen har tydligen varit varken bra eller dålig, i deras ögon.
Så vad händer nu? Jo jag klappar min dotter på kinden och säger: Såja, det var nog inte så farligt, kom vi måste hämta lillebror. Vi hastar vidare. 

Ehh, not! DET hade varit kränkande behandling mot mitt eget barn. Om jag skulle välja att inte följa upp det hon säger, talar jag indirekt om för henne att det du säger inte betyder någonting. Din röst och din talan är betydelselös. Är det det som vi vill ge våra barn? Inte jag till mina barn iaf. 

Jag är otroligt tacksam för att barnet står bredvid oss, ännu mer tacksam att barnets pappa är där samtidigt. Jag säger till faderskapet att vi behöver prata en stund med barnen. Stressad svarar han "Jaha? Vadå?" Förklarar att någonting verkar ha hänt under dagen och det verkar inte vara uppklarat. Jag fiskar in det andra barnet som är på väg att gå ut, för detta tänker inte barnet vara med på. Väl inne får barnen förklara vad som hände. En bra diskussion. Det andra barnet förklarar att "ja, jag knuffade henne, jag blev arg." Och det upprör mej egentligen knappt någonting. Barnet kunde ju förklara att min unge hade kastat en boll som hamnat på ögat och barnet blev arg på henne. Fine with me, bara jag förstår vad saker och ting beror på. Pratade om att nästa gång kan man kanske göra si eller så istället...osv. Inget konstigt, konflikthantering pysslar jag med dagligen. Pappan dräper vår diskussion rätt snabbt tyvärr. "Säg förlåt nu så vi kan åka hem". 

Och vad i h-vete ska ordet förlåt göra? Plåster på såren? Så nu är allt glömt? Ja det här var inget världsligt problem. Men se för fasen till att din unge tar ansvar för sina handlingar, barnet var riktigt bra på det, ända fram tills förlåtet skulle tryckas dit. 

Snälla, sluta fokusera på ordet förlåt! Det behövs naturligtvis också ibland, ex) "Oj, förlåt, det var inte meningen!" Men då saker ska klaras upp, är det viktiga att barnen får stå för sina handlingar, förklara varför, reflektera över annan lösning, samt komma överens hur vi gör nästa gång. Jag lovar, det känns bättre för alla parter att avrunda på detta sätt. Sluta sätt någon slags rosa skimmer på ordet förlåt som att det skulle trolla bort allt som hänt, samtidigt som barnet tänker att nu är det dumma jag gjorde borta. Handling och konsekvens, orsak och verkan. Om inte jag som förälder lär mina barn det.... Så finns det tydligen andra föräldrar som gör det ;) Men det tycker jag inte vi ska sträva efter, eller?

Have it King u all!

lördag 22 november 2014

Jag vill, jag kan, jag ska!

Jag skrev i mitt inlägg igår på fb, att det förra inlägget var till alla er som undrar hur man orkar?
Jag skrev det med anledning av att jag vet inte hur många gånger jag fått den frågan: Hur orkar du jobba med ungar?
Vissa förstår inte alls hur man orkar överhuvudtaget. Vissa undrar hur man orkar när man har små barn själv hemma. Vissa med beundran, vissa med nästan avsmak.
Om någon hade frågat mej när jag var tonåring, vad mina planer var med utbildning och yrke, hade jag aldrig svarat förskollärare. Det var inte alls planen. Sanningen är väl den att det bara blev. Jag hade ingen annan egentlig plan och barn och fritid på Ljunkan verkade ju lite lagom. Läshuvud haft jag alltid haft, skolan har alltid varit kul, jag har inte behövt kämpa som en tok, det har väl gått ganska som på räls. Så visst, med de förutsättningarna kan väl tyckas att jag borde siktat högre...? 
Fast å andra sidan, vad kan vara högre än att lyckas få arbeta med det jag älskar allra mest? Nej, det visste jag inte då, men är glad att det blev som det blev.
Idag kan jag inte tänka mej något annat, eller jo. Det jag gör, fast lite till.

Jag har tidigare gjort ett inlägg här som liknar det jag skrev igår. Även det fick otroligt många sidvisningar, just som det här. Även då, precis som igår klarar jag inte att skriva hela utan att bli tårögd. Det här ämnet, de här barnen griper tag i mej på ett helt obeskrivligt vis. Jag kan bara beskriva det genom att försöka återge det till er som läser genom att krypa in barnets innersta tankar och känslor. Genom att hjälpa dessa barn att tolka och förstå sin omgivning och samtidigt hitta verktyg och metoder för att hantera det de ställs inför.....ja då känner jag någon slags lättnad. Det är en så berikande känsla när detta sker att jag skulle kunna jubla och hoppa jämfota i trekvart utan att bli andfådd. Typ. Vissa av er förstår. Andra skakar säkert på huvudet. Det går så bra, vilket som - mej kvittar det lika. 

Så till alla er som undrar hur man orkar. Jag lovar. Man orkar stå ut med en unge som slåss, skriker, sparkar och slår. Man orkar bli kallad både det ena och det andra. För när detta lugnat sej och du byggt upp en tillit och ett förtroende med denna unge.... Då har du en liten vän, som sätter hela sin tilltro till dej. Som behöver hjälpen och som kommer att visa det på sitt eget speciella sätt. Och den kärlek och uppskattning som detta barn ger. Den är så äkta och så genuin att du kommer bli så lycklig att få vara del av ungens vardag. Ja, så lycklig att man fixar en timme jämfotahopp utan att bli andfådd. Typ.

Solklart va? Sedan kan förarbetet ta lååååång tid. Men värt. Och när jag idag nämnde för F att det var lite tråkigt att släppa lilla vännen jag nyss mött, så påminner han om att det kommer komma fler. Och så är det ju. Och jag kommer fortsätta dras som en magnet till dessa skitjobbiga, stökiga, bråkiga, obstinata och hopplösa ungar. 
De utstrålar något helt annat än "vanliga" barn och det sista de är är något av de orden som jag beskrev dem med här ovan. Hoppas ni förstår att det var en beskrivning av hur allmänheten tolkar det i vanliga fall.
Alla orkar inte med dem, jag förstår det. Men jag vill. Jag kan. Och jag ska. Just watch me!

Glömde igår, sorry 'bout that ;)
HAVE IT KING U ALL!

fredag 21 november 2014

"Minst 300 veckor till?"

Jag har nu genomfört en intensiv VFU/praktik i förskoleklass. 21 härliga 6-åringar med underbara personligheter, var och en på sitt sätt. Jag blir så fascinerad när jag möter nya små människor. Ja, stora också, men just nu handlar det om små människor. 
Hur kommer det sig? Den stadiga frågan. Hur kommer det sig....
Att den här lilla vännen är så intresserad av flygplan?
Att den här lilla vännen dröjer sig kvar vid påklädningen?
Att den här lilla vännen sällan sitter där han/hon ska?
Att den här lilla vännen blir ledsen varje gång något nytt händer?
Att den här lilla vännen inte kan låta bli att skrika rakt ut?
Ja osv, jag kan hålla på tills imorrn. Allt har ett samband, hela vägen, hela tiden. Orsak och verkan, sällan slumpen som avgör.

Om jag dröjer mej kvar i kapprummet blir rasten kortare, då slipper jag konfrontation på skolgården. Då får jag en extra stund med en pedagog, jag blir sedd och hörd, för det är just det jag behöver mest just nu. Jag behöver inte hjälp att klä på mig, det har jag kunnat sedan jag var 3. Men jag kan låtsas, då får jag en stund av uppmärksamhet. Jag struntar i om det mest blir tjat om att jag ska skynda mej.
Ibland händer det att jag skriker. Ibland bara måste det ut. Ibland måste jag sparka och slå. Jag kan inte hålla tillbaka alla känslor. Och har jag inte så lätt att prata om dem då måste de ut på annat sätt. Dessutom får jag ofta lite mer uppmärksamhet av en vuxen.
Imorse när mamma skulle åka till jobbet då blev jag ledsen. Och arg. Det gjorde ont att se henne gå iväg över skolgården med lillebror i handen. Orättvist. Jag vill också gå med. Persiennen är nerdragen för fönstret och jag ser henne inte ordentligt. Jag slår. Jag slår det hårdaste jag kan på fönsterrutan. Persiennen mellan oss förstör, den måste bort. En vuxen kommer och drar upp persiennen och det känns lite bättre. Men resten av dagen ser jag mamma för mitt inre när hon går iväg. Känslan och upplevelsen kommer stanna där hela dagen. Den har lagt grund för mina förutsättningar resten av den här dagen. Jag får tillsägelser och blir bortburen. Jag ser flimmer för mina ögon och jag tycker mest att allt är jobbigt. Jag hinner inte, orkar inte sortera intryck förens nästa situation uppstår.
Men just det. Jag är 6 år, snart 7 och klarar inte sätta de här orden. Kan du hjälpa mej?

Idag var sista dagen på min VFU. Det har varit en vecka full med intryck. Men det här är min största och mest minnesvärda upplevelse. Berättelsen ovan är naturligtvis fiktiv, med inspiration från ett barn jag träffat. Den här lilla vännen ville inte titta åt mig under hela första veckan. Jag var en ny person, någon okänd. Jag lade ingen energi på att bygga upp en tillit, tiden var för kort. Jag har gett ett leende då och då, sträckt ut en hjälpande hand utan att egentligen kommunicera. 
När vecka två började hände någonting. Helt plötsligt smyger en liten hand in i min hand. När vännen blivit arg har jag fått finnas där, blivit accepterad. Faktiskt utvald, före andra vuxna.
Idag skulle vi gå hem samtidigt. När vännen förstod att vi inte skulle ses nästa vecka fick jag en underbar bekräftelse på det förtroende vi skapat:
"Jag önskar du kunde vara här 300 veckor till" ..... Och den kramen. Den känslan behåller jag, för alltid tror jag.